breathing underwater

En tumör i bröstet. Åtta cellgiftsbehandlingar. Nu kör vi.

B5D10: Docetaxel

Har inte bloggat på ett tag. Vet inte varför egentligen – kanske för att jag ibland bara blir så trött på att ha cancer, och behöva tänka på det hela tiden. Men den som vill ha lite daglig koll på mig kan gärna kolla mitt Instagramkonto. Ska hursomhelst försöka skriva lite oftare här nu, eftersom jag tror att det kan vara bra att kunna gå tillbaka till mina erfarenheter och tankar senare.

Förra veckan, på onsdagen, fick jag min femte cellgiftsbehandling. Efter fyra gånger med EC var det nu dags att byta till docetaxel, och jag hade läst och hört att biverkningarna kunde vara ett litet helvete: munsår, smärta i kropp och skelett, känselbortfall och stickningar/domningar i händer och fötter, diarré, ofantlig trötthet (som kallas fatigue), naglar som skadas och till och med lossnar, rejäla smakförändringar. En tjej i min träningsgrupp hade fått hål på tarmen och behövt läggas in på sjukhus i fem dagar. (Hon fick såklart byta till ett annat medel sedan.) Samtidigt hade en annan tjej i gruppen blivit förvånad av hur förhållandevis lindriga biverkningar just hon hade fått – hon tyckte EC var värre. Det kändes som ett lotteri, helt enkelt.

Jag var helt ärligt skiträdd när D och jag kom till behandlingsavdelningen, och började gråta när min sjuksköterska Eleonora frågade hur det var. Hon var jättebra och vi pratade lite om biverkningar och att det faktiskt är väldigt sällan som det blir så jobbigt att man måste byta medel. Sedan körde vi igång.

Själva behandlingen tog en och en halv timme, lite längre eftersom det var första gången. Då ger de medlet långsamt i början utifall att man skulle få en allergisk reaktion. Jag fick ispåsar till fingrar och tår för att skydda naglarna. Jag låg och pratade med D och lyssnade även en stund på musik när han var iväg till apoteket och hämtade ut medicin åt mig.

Under andra halvan av mina EC-behandlingar (cyklofosfamid-delen) brukade droppmaskinen låta på ett speciellt sätt, liksom svishsvishsvish, och eftersom den kalla hårda klumpen i bröstet brukade dyka upp mot slutet av behandlingen hade jag börjat förknippa svishljudet med illamående och obehag. Tack och lov lät knappt maskinen överhuvudtaget under docetaxelbehandlingen, vilket var skönt. Just illamåendet var något som påverkade mig mycket mentalt, och nu hoppades jag att det som alla sa skulle stämma – att docetaxel oftast inte ger något illamående.

Efteråt körde D hem mig. Resten av dagen var lugn. Jag märkte inte av några särskilda biverkningar då, inte heller dagen därpå. Det kändes lustigt – med EC blev jag snabbt skakig och trött, illamående, våldsamt törstig och samtidigt osugen på vatten. Nu kände jag mig lite seg – men inte mycket mer än så. Och inget illamående!

På fredagkvällen satt jag hemma och spelade tv-spel medan barnen var hos sina morföräldrar och D var ute med en kompis. Under loppet av någon timme kom smärtan krypande: stelhet och värk i axlar, nacke, käkparti. Jag tog en dusch och kände att det gjorde ont att tvåla in mig, ungefär som om jag vore ett enda stort blåmärke. Som om någon pucklat på mig rejält, även inifrån. Även tröttheten slog till då. När D väl kom hem till mig låg jag som en ynklig liten disktrasa i sängen.

Resten av helgen kände jag mig som en zombie av trötthet och värk. Det kändes som natten efter att jag sprungit Stockholm Halvmarathon, när det värkte så mycket i benen att jag inte kunde sova. Nu värkte det i hela kroppen. Tack och lov hade jag Citodon till hands, så smärtan hölls på en väldigt hanterbar nivå och jag sov tungt (och, enligt D, snarkade som aldrig förr). Men tröttheten var förlamande. Jag fick tillbaka barnen på lördagen och tack och lov fanns D där för att hjälpa till med mat, disk och annat småfix.

Apropå mat smakade allt liksom fadd och trist, som om jag hade en sorts hinna i munnen som gjorde att smakerna inte trängde igenom som vanligt. Men jag kunde ändå äta, även om inget var särskilt gott. Fruktyoghurt var det som smakade minst konstigt, så det kommer jag köpa mer av till nästa gång.

Under söndagen och måndagen började allt klinga av och på tisdagen var jag bara lite trött. Smakerna kom också tillbaka – i förrgår drack jag till och med kaffe igen! Och idag har jag varit på min träning och lagat en riktigt god soppa ur en ny vegokokbok som jag köpte idag.

Nu är det fem dagar kvar till nästa behandling och även om läkaren tycker att det är läge att öka dosen (jag fick en standarddos nu) så är jag inte alls lika rädd som tidigare. Och jag har bara tre behandlingar kvar nu. Det känns som att jag fixar det här.

Nästa inlägg kommer att handla om mina tankar inför min kommande operation, som är preliminärt planerad till mitten av december.

English: Sorry for not posting for a while! By the way, on my Instagram I often post short status reports, in case you’re interested. Anyway, I’ll try to write more often now!

So I was really scared about switching to docetaxel, as the potential side effects sounded horrible. The treatment itself (my fifth in total) went smoothly – I used ice packs on my fingers and toes to protect my nails, as docetaxel can cause nail damage. And then I waited nervously for the side effects to show up. And nothing happened for a couple of days, which felt really weird. Not even any nausea (yay!). But on Friday evening I started feeling really tired, sore and achey, and for the whole weekend I was basically a zombie – unbelievably tired and with a body that felt like one huge bruise. Everything tasted really bland, kind of like I had this film in my mouth that kept the flavours from getting through.

Luckily I managed to keep the pain in check with codein, and it started to lighten up on Sunday evening. By Wednesday, both the fatigue and the pain were completely gone, and my taste buds were back on track.

This round was definitely not the hell I was prepared for, and even if they decide to increase the dose next time, I feel like I’ll be able to handle these last three treatments. 

Föregående

B4D16: Fullt upp med att ta det lugnt / Busy doing nothing special

Nästa

Dear boobs

6 kommentarer

  1. Ingrid EM

    Du är så vacker och modig. Jag tänker på dig varje dag.

    • Alison

      Tack. Har lärt mig mycket om mod och att hantera känslor. Absolut inte till den grad att jag känner att jag fixar vad som helst, men att jag på något sätt blivit starkare av detta känns tydligt. Återkommer till det.

  2. Yvo

    Nice to hear you really manage. But then again, being my daughter I am not surprised! We’ll call you soon!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén