breathing underwater

En tumör i bröstet. Åtta cellgiftsbehandlingar. Nu kör vi.

Nu kör vi

Okej, så här ligger det till:

I juni 2018 gjorde jag en rutinmammografi och blev sedan återkallad för vidare undersökning. Nio biopsiprover senare – den 3 juli 2018 – fick jag bekräftat att jag har en elakartad tumör i bröstet.

Vidare analyser visade att tumören – som fortfarande är i ett tidigt skede – är s k trippelnegativ, vilket innebär att den inte svarar på hormonbehandlingar (vilket de flesta bröstcancertumörer gör). Dessutom brukar trippelnegativa tumörer vara aggressiva och snabbväxande – men det som är ovanligt med just min tumör är att 90% av cellerna växer långsamt, medan bara 10% växer snabbt.

Vanligtvis, och särskilt när det gäller kvinnor i min relativt unga ålder, brukar man operera bort bröstcancertumören först, för att sedan följa upp med cytostatika (cellgifter). Eftersom jag har en väldigt ovanlig typ av tumör har läkarna – efter en hel del konfererande – valt att sätta in cellgifter först och operera sedan, för att kunna kontrollera att tumören verkligen svarar på just den cellgiftscocktail som de har satt ihop.

Och, för att sätta hårt mot hårt mot de där aggressiva 10 procenten, kommer jag att få genomgå en ännu mer aggressiv cellgiftskur: åtta behandlingar varannan vecka, och med högre doser. Det vanliga är att man får sex behandlingar, som ges var tredje vecka. Veckan efter en cellgiftsbehandling brukar man må som sämst, för att sedan gradvis repa sig lite tills det är dags för nästa behandling. I mitt fall kommer jag inte att hinna repa mig särskilt mycket alls mellan behandlingar.

Det här blir nog min tuffaste prövning någonsin, men jag är tacksam över så mycket: att tumören upptäcktes tidigt, att jag har tillgång till otroligt bra vård, att jag har så många nära och kära som kan hjälpa och stötta. Och att jag har ett målsnöre. Efter den åttonde behandlingen kan allt bara bli bättre.

Den här bloggen blir min primära informationskanal, eftersom jag har så många som bryr sig om mig och vill veta vad som händer. Men den blir också en ventil. När jag hamnar under ytan kommer jag att behöva fortsätta andas, fokusera på nästa andetag, ta mig igenom denna stund, en timme till, en dag till. Till slut kommer jag att komma i mål.

Om ett par veckor kör vi igång. Heja gärna på – jag behöver all pepp jag kan få!

Nästa

Så vad händer nu?

4 kommentarer

  1. Emi

    Jag hejar på dig!

  2. cilla

    Jag kommer att kolla bloggen innan jag störtar på dig i skolan. Stor kram.

    • Alison

      Tack Cilla! Vet inte hur mycket jag kommer att vara i skolan pga infektionskänsligheten, men förr eller senare dyker jag upp! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén