breathing underwater

En tumör i bröstet. Åtta cellgiftsbehandlingar. Nu kör vi.

”Vad kan jag göra?”

De som hittills fått veta om min situation frågar alla samma sak: Vad kan jag göra? Och jag blir jätterörd och glad och varm över att jag har så fina människor runtom mig.

Så här kommer mitt svar:

Just nu, innan allt har satt igång, finns det inte så mycket som jag behöver konkret hjälp med, men alla uppmuntrande kommentarer värmer. Jag kanske inte hinner svara direkt, men tro mig, jag uppskattar allt.

Längre fram kommer jag säkert att behöva mer hjälp. Jag har en enorm tur i att mina föräldrar bor i närheten och har möjlighet att hjälpa mig med praktiska saker: matlagning, skjuts till sjukhuset, tvätt, att se till att tioåringen kommer till skolan osv. Min pojkvän D är också ett oumbärligt stöd, både i vardagen och som partner.

Men jag kommer också att behöva sällskap, telefonsamtal, kanske hjälp att köpa något eller kolla upp något. Kanske någon som vill komma och laga middag med mig, eller gå en liten promenad med mig.

Jag behöver också PEPP, humor, tips på roliga sköna böcker, poddar, tv-serier. Jag kan tänka mig att jag förr eller senare kommer att förfalla i ett knarkande av Youtube-klipp med gulliga kattungar som gör tokiga saker. Spara undan era bästa filmer så kan ni skicka dem när jag ger signalen.

Och, om ni vill ringa och prata – gå gärna in på bloggen innan och uppdatera er om min status. Jag kan redan nu känna att jag får berätta samma sak om och om igen, så bloggen är tänkt att vara ett kommunikationsverktyg. Men dra er inte heller för att fråga saker!

Vad jag INTE behöver: Mardrömshistorier om andras cellgiftsbehandlingar. Men det tror jag att ni fattar?

Föregående

Så vad händer nu?

Nästa

Min armé

2 kommentarer

  1. Christina

    ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén