breathing underwater

En tumör i bröstet. Åtta cellgiftsbehandlingar. Nu kör vi.

Kategori: Känslor (Sida 1 av 2)

Post-op emotional hangover

För prick en vecka sedan opererades min tumör bort. En stor och viktig händelse, men av någon märklig anledning kunde jag inte hitta motivationen att skriva om det. Operationen gick ju jättebra. Först efter några dagar slog det mig varför det tagit emot.

Efter själva operationen var jag hur glad som helst. Tumören var ju borta! Ingreppet hade gått jättefint, inga konstigheter! Det gjorde inte ens särskilt ont efteråt. Tjohoo!

Post-op: yay!

Men efter hand började oron smyga sig på. Både tumören och den andra ”suspekta” cellförändringen skickades för analys, och resultaten kommer först denna vecka. Tänk om de inte tagit bort tillräckligt och måste operera igen? Tänk om den andra förändringen också är elakartad? Och, nästan jobbigast: tänk om allt ser jättefint ut – men så kommer ändå cancern tillbaka? Borde jag ha opererat bort båda brösten, trots att läkarna sa att det inte behövdes?

Läs mer

B7D14: Ready to go

Imorgon är min sista chemo! Är så himla taggad. Ikväll är sista gången jag duschar med piccline, sedan (när såret har läkt) får jag äntligen bada, simma, basta och göra rörelser med armen ovanför huvudet – åtminstone fram till operationsdagen den 10 december.

Det är lustigt hur tiden ändå har gått snabbt, även om det samtidigt känns som att det var evigheter sedan jag fick min första behandling. Jag tror att det har hjälpt att ha så mycket inplanerat mellan behandlingar – läkarbesök, träningsgruppen, blodprov och picclineomläggning – plus att jag ändå mått bra dagarna före behandling.

Läs mer

B6D11: Främlingen i spegeln / The stranger in the mirror

Min andra omgång med docetaxel blev, trots höjning av dosen (från 75 till 85), helt hanterbar fysiskt. Symtomen började slå till under lördagen, tre dagar efter behandling. Lustigt nog fick jag inte lika ont i kroppen som första gången, men jag var lika seg och trött. Tröttheten höll i sig längre den här gången, men nu i torsdags/fredags kände jag mig hyfsat pigg och fräsch igen.

Däremot dök en ny, jobbig biverkning upp. Tidigare har jag alltid blivit rödflammig i ansiktet och på halsen några dagar efter en behandling, och som jag förstått orsakas det av cortisonet som jag tar just de dagarna. Men denna gång blev rodnaden mycket djupare och utvecklades så småningom till något som liknade en rejäl solbränna: det sved och ömmade, och började sedan flagna. Lite efterforskningar visade jag drabbats av chemo burn, vilket inte är helt ovanligt när man får docetaxel. Om det blir riktigt illa får man byta substans, vilket jag hoppas att jag slipper nu när jag bara har två gånger kvar.

Läs mer

Dear boobs

I’m writing this blog post in English, for my New Zealand friend Dani who I found through Instagram. She and I started chemo on the same day, Aug 1. We’re both scheduled to finish chemo mid-November, and are facing our operations in December. I’ve been following her and she is absolutely brilliant: sharing pics of herself at the best and worst of times, always with a great sense of humour. We chat on Insta sometimes, giving each other pep talk and discussing our hopes and fears. While our situations aren’t exactly the same, we have enough in common for me to take great comfort in the fact that I have a breast cancer sister on the other side of the world.

Anyhow, Dani recently wrote on her blog about a project in New Zealand called Dear Boobs – a collection of 100 letters written by women with breast cancer, to their boobs. With my operation ahead of me, I’ve been doing a lot of thinking, and research. I was planning on writing a traditional blog post, but the Dear Boobs project inspired me to write my own letter instead:

Dear boobs,

Läs mer

B3D13: Klumpen / The ice lump

Veckan efter tredje behandlingen var tung. Jag mådde mycket mer illa än tidigare, var tröttare och även ledsnare. Just illamåendet tärde mer än jag trodde, och framförallt känslan av att ha en kall, hård sten i bröstet, ungefär som när man svalt något stort och lite för snabbt så att det gör ont hela vägen ned.

Klumpen, som jag kallar den för, kändes av redan när jag låg på behandlingsbritsen, och det var den som gjorde att jag började utveckla ångest inför nästa behandling. Tack och lov fick jag träffa Bröstmottagningens psykiater i onsdags.

Läs mer

B3D6: Så mycket kvar / So much left

Okej denna cykel har verkligen inte varit lika soft som de tidigare. Har mått mer eller mindre konstant illa i fem dagar, och varit riktigt trött och seg. Idag kändes det bättre på morgonen men nu efter en promenad är jag tillbaka i soffan. Men det blir i alla fall lite bättre för varje dag.

Jag ser inte fram emot nästa behandling, men imorgon träffar jag min läkare och då ska jag be om bättre medicinering mot illamåendet. Ska även komma ihåg att fråga om det har kommit in några provsvar angående ärftlighetsgenerna BRCA1 och BRCA2. Risken är liten att jag bär på dem, men de som gör det brukar välja att operera bort båda brösten och det är något man vill hinna förbereda sig inför mentalt och även praktiskt.

Jag läste ett cancerblogginlägg för ett tag sedan, som handlade om hur hela tillvaron går ut på att räkna. Känner igen mig i det nu. Tre behandlingar avklarade, fem kvar. Nio dagar kvar till nästa behandling. Fem veckor kvar tills jag ska börja med docetaxel. Två och en halv månad kvar till sista behandlingen. Några timmar kvar tills kvällen kommer och jag inte mår så illa.

Läs mer

Hur tar barnen det? / The kids are alright

Sitter i soffan med morgon-tv på, en kopp kaffe bredvid och laptopen i knät. För ett par timmar sedan kramade jag barnen hejdå och de fick traska iväg mot tunnelbanan på egen hand. Fram till nu har vi alltid åkt tunnelbana tillsammans på morgnarna, även dagar jag jobbat hemifrån – jag har helt enkelt velat se till att de kommit fram till Odenplan helskinnade, och dubbelkolla att de kommit på bussen.

Men nu vågar jag inte åka i rusningstrafik. Blir nervös varje gång någon nyser på tunnelbanan. Och är rätt övertygad om att samtliga mina förkylningar i vintras orsakades av just kollektivtrafiken, även om jag älskar alla dess fördelar. Så barnen får åka själva, och de dagar som tioåringen inte får sällskap av sin snart trettonårige bror så följer min bonuspappa med.

Många frågar: hur mår barnen i allt det här? Och faktiskt verkar de ta det väldigt bra.

När jag fick cancerbeskedet i början av juli gick jag som i en dimma i några dagar. Allt vändes uppochned och en av de största rädslorna var att dö ifrån mina barn. Därför väntade jag tills jag hade mer konkret information om tumören och en preliminär behandlingsplan innan jag berättade för dem.

Läs mer

B2D6: Lite upp, lite ned / Ups and downs

Behandling nr 2 har hittills varit helt hanterbar. Har mått lite småilla till och från dessa senaste dagar, men inget som inte medicinen och lite snacks kunnat få bukt med. Igår var jag till och med ute på stan hela eftermiddagen och gick på Planket och Nytorgsfesten med D. På Planket fanns gott om fotografer och andra kompisar att småprata med, och det var så otroligt värdefullt för mig att komma ut och träffa folk.

Tried these on yesterday at Ace & Tate. LOVE them. Will definitely splurge on new sunglasses next spring when I can wear contacts again.

Läs mer

”Be positive, be strong”

Ännu är jag i början av min resa med cancer och cellgifter. Jag mår än så länge förvånansvärt bra – igår tog jag en rask fyrakilometerspromenad, gjorde lite lätt träning hemma och åt rejält, med frisk aptit. Det är svårt att tänka sig hur jag kommer att må om ett par-tre månader, särskilt när jag kör igång med de fyra sista behandlingarna med Docetaxel som inte direkt ska vara någon spaupplevelse.

Alla säger till mig: Alison, du är så stark, du är så modig. Som bloggar och berättar. Som skämtar och lägger upp perukbilder och har en så positiv inställning. Och för mig är det så enormt viktigt att vara stark och positiv nu. Jag behöver bygga upp en rejäl rustning medan jag kan, en rustning som kanske sedan kommer att nötas ned till ingenting. Jag behöver skapa min egen medvind.

Läs mer

Imorgon perukutprovning …

… och just nu får min räv Vincent bära turbanen som jag beställt från Abonnet. Har även beställt mössor och en fejklugg (att sättas innanför mösskanten) från amerikanska Headcovers, som min mamma rekommenderade. Återkommer med bilder när det blir aktuellt.

Just nu har jag längre hår än jag haft på länge. Brukar ofta ha riktigt kort, till och med snagg på sidor och bakhuvud, men alltid lite längd upptill och mer eller mindre lugg. Nu har jag något som liknar en kortare pagefrisyr i behov av klippning. Nåja, nu hann jag spara in på de pengarna … men jag är ärligt nyfiken på hur jag ser ut utan hår, och inte alls rädd för det.

Läs mer

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén