Okej denna cykel har verkligen inte varit lika soft som de tidigare. Har mått mer eller mindre konstant illa i fem dagar, och varit riktigt trött och seg. Idag kändes det bättre på morgonen men nu efter en promenad är jag tillbaka i soffan. Men det blir i alla fall lite bättre för varje dag.
Jag ser inte fram emot nästa behandling, men imorgon träffar jag min läkare och då ska jag be om bättre medicinering mot illamåendet. Ska även komma ihåg att fråga om det har kommit in några provsvar angående ärftlighetsgenerna BRCA1 och BRCA2. Risken är liten att jag bär på dem, men de som gör det brukar välja att operera bort båda brösten och det är något man vill hinna förbereda sig inför mentalt och även praktiskt.
Jag läste ett cancerblogginlägg för ett tag sedan, som handlade om hur hela tillvaron går ut på att räkna. Känner igen mig i det nu. Tre behandlingar avklarade, fem kvar. Nio dagar kvar till nästa behandling. Fem veckor kvar tills jag ska börja med docetaxel. Två och en halv månad kvar till sista behandlingen. Några timmar kvar tills kvällen kommer och jag inte mår så illa.
Det som känns jobbigt med nästa behandling är att trots att jag då har kommit halvvägs så har jag det så himla mycket kvar. Ett tuffare medel väntar, med en kropp som redan hunnit brytas ned en hel del. Ibland blir jag illamående bara av tanken på att ligga på behandlingsbritsen igen. Börjar förstå dem som utvecklar så mycket ångest att de ”missar” sina behandlingar.
På onsdag träffar jag en annan läkare som ska prata med mig om hur jag mår mentalt och fixa remiss till en mer erfaren kurator än den jag träffade i juli. Ser fram emot det. Fram till nu har jag känt att jag klarat mig mer eller mindre galant, men nu börjar det bli jobbigare.
English: This cycle has been tougher than the first two. I’ve been nauseous and tired since Wednesday, although it’s finally getting a little better. Tomorrow I’m seeing my doctor, and I’ll make sure she prescribes stronger anti-nausea meds for next time. I’ll also ask her about the results from my BRCA1/BRCA2 gene test.
I read something about life with chemo/cancer being all about counting, and I can really relate. Counting the number of treatments left, the days until next treatment, the weeks until it’s all over, the hours until the nausea goes away for the day. I’m starting to dread my treatments now, and actually feel sick thinking about what it’s like lying there with my chemo drip. And even if next time means I’m technically halfway through, it feels like anything but halfway knowing that the next four treatments are going to be with docataxel (also known as Taxotere) and my body is already feeling the burn.
On Wednesday I’ll be seeing another doctor who will be referring me to an experienced counselor. I welcome that. I’ve been OK so far but now things are feeling rougher. Fuck cancer.
Ingrid EM
Halva backen klar innan du når toppen, kan plana ut och vila. Förstår att det måste kännas jättejobbigt även om jag inte kan helt greppa situationen. Det kan nog bara de som själva varit i den.
Jag tänker på dig varje dag. Vi är nog många som gör det. En liten ledstång att hålla i när du kämpar i den där j*vla backen. Hoppas att du har fler. Ledstänger behövs i livet.
Varma kramar och tankar. <3
Alison
Tack Ingrid. Dina ord betyder verkligen jättemycket. Fick mig att gråta en liten skvätt till och med. Jag är så glad att jag har så fina vänner runtom. Vill gärna komma och hälsa på i vår. <3