B6D11: Främlingen i spegeln / The stranger in the mirror

Min andra omgång med docetaxel blev, trots höjning av dosen (från 75 till 85), helt hanterbar fysiskt. Symtomen började slå till under lördagen, tre dagar efter behandling. Lustigt nog fick jag inte lika ont i kroppen som första gången, men jag var lika seg och trött. Tröttheten höll i sig längre den här gången, men nu i torsdags/fredags kände jag mig hyfsat pigg och fräsch igen.

Däremot dök en ny, jobbig biverkning upp. Tidigare har jag alltid blivit rödflammig i ansiktet och på halsen några dagar efter en behandling, och som jag förstått orsakas det av cortisonet som jag tar just de dagarna. Men denna gång blev rodnaden mycket djupare och utvecklades så småningom till något som liknade en rejäl solbränna: det sved och ömmade, och började sedan flagna. Lite efterforskningar visade jag drabbats av chemo burn, vilket inte är helt ovanligt när man får docetaxel. Om det blir riktigt illa får man byta substans, vilket jag hoppas att jag slipper nu när jag bara har två gånger kvar.

Inledningsvis smorde jag in kinden (som drabbats värst) och de övriga partierna med feta krämer och Bepanthen. Att kyla ned kinden med en sådan där gelmask som man förvarar i kylskåpet gav skön om än kortvarig lindring. Och igår gick jag ett helt gäng produkter för överkänslig hud från en kompis på L’Oréal som bland annat äger apoteksmärket La Roche-Posay. (Så sjukt tacksam för alla mina fina vänner och allt de gör för mig!) Förhoppningsvis kommer jag kunna hålla huden i schack nästa gång, eller åtminstone se till att det inte blir värre än den här gången. Har också blivit tipsad om att kyla ned ansiktshuden med t ex påsar med frysta ärter några gånger om dagen, under dagarna efter behandling.

Men det påverkar mig mentalt också. Just nu har jag tre ögonbrynshår kvar på vänster sida, och kanske fem på höger sida. Ögonfransarna är riktigt glesa. Med lite smink känner jag mig helt okej, särskilt om jag tar mig tid att måla brynen ordentligt. (Jag återkommer med ett inlägg om hur jag sminkar mig nuförtiden). Men att se sitt ansikte i spegeln på morgonen – eller på kvällen, efter dusch och ansiktstvätt – är bara inte roligt. Utan ögonbryn känner jag mig ansiktslös, plufsig och, ja, helt enkelt ful. Och jag börjar tröttna på att inte ha hår (även om det visserligen har bildats en ullig matta av finaste dun nu under docetaxelen – något som enligt sköterskan kanske trillar av igen, kanske inte).

Jag VET att det är tillfälligt, och att det är ett tecken på att cellgifterna gör sitt jobb, och jag vill inget annat än att göra allt som krävs för att ta död på den här skittumören. Men just i stunden hjälper det inte. Jag är rätt fåfäng och vill gärna ha kvar lite kvinnlighet under en tid då allt kretsar kring min kropp och fienden inuti den. Jag vill liksom känna igen mig själv, och det gör jag inte just nu.

Igår kväll, inför en middag med mina finska kusiner som var på besök hos mina föräldrar, plockade jag fram peruken för första gången. Fram till nu har jag inte riktigt känt mig bekväm med att använda den. Det är svårt att förklara varför, men det har känts lite som att jag ”spelar frisk” eller som att jag inte accepterar mitt eget utseende och vill låtsas vara någon annan. Men nu ville jag bara ha några timmar där jag kunde få känna mig lite normal, med den lugg som jag är van vid att ha. Och det hjälpte faktiskt. Peruken är kanske inte världens bekvämaste, men jag orkade ha den en hel kväll och jag kände mig fin för första gången på länge.

På onsdag är det dags för min sjunde behandling och jag längtar faktiskt. För när den är gjord har jag bara EN GÅNG KVAR. Och om en månad börjar min resa mot att må bättre på riktigt, och att få tillbaka mitt utseende – inklusive mina aldrig så älskade, efterlängtade ögonbryn.

English: My sixth treatment – the second round with docetaxel – went very well. What’s weird is that despite an increased dose (from 75 to 85), the body pain wasn’t as bad as the first round, although the fatigue hung around a little longer. However, a new side effect hit me: chemo burn, which is basically like a bad, patchy sunburn. The skin on my left cheek was really red, sore and chapped. A friend of mine helped me out with a bunch of products for super-sensitive skin, for which I am extremely grateful. Hopefully they’ll help my skin survive the next round without too much trouble. I really don’t want to have to switch substances with only two treatments left.

Looking at myself in the mirror these days isn’t much fun. My brows and lashes are almost gone, and I’m really tired of being bald. I feel faceless and puffy, and the skin reaction hasn’t exactly helped. I know it’s all for a good reason, and a bit of makeup helps a lot (more on that later), but it still doesn’t make it easier to see my face in the bathroom mirror each morning. 

Up until now I haven’t been using my wig – I can’t really explain why, just that it hasn’t felt natural – but yesterday I decided to try it out for a dinner with my Finnish cousins. And it was nice feeling a bit normal for the first time in a while, with my signature bangs that I’m so used to having. So I’ll be using my wig more now, and in the meantime I’m really looking forward to my next treatment because after that I ONLY HAVE ONE LEFT. And in one month, I’ll be feeling better, and on my way to getting my hair, lashes and brows back for good.