Sitter i soffan med morgon-tv på, en kopp kaffe bredvid och laptopen i knät. För ett par timmar sedan kramade jag barnen hejdå och de fick traska iväg mot tunnelbanan på egen hand. Fram till nu har vi alltid åkt tunnelbana tillsammans på morgnarna, även dagar jag jobbat hemifrån – jag har helt enkelt velat se till att de kommit fram till Odenplan helskinnade, och dubbelkolla att de kommit på bussen.

Men nu vågar jag inte åka i rusningstrafik. Blir nervös varje gång någon nyser på tunnelbanan. Och är rätt övertygad om att samtliga mina förkylningar i vintras orsakades av just kollektivtrafiken, även om jag älskar alla dess fördelar. Så barnen får åka själva, och de dagar som tioåringen inte får sällskap av sin snart trettonårige bror så följer min bonuspappa med.

Många frågar: hur mår barnen i allt det här? Och faktiskt verkar de ta det väldigt bra.

När jag fick cancerbeskedet i början av juli gick jag som i en dimma i några dagar. Allt vändes uppochned och en av de största rädslorna var att dö ifrån mina barn. Därför väntade jag tills jag hade mer konkret information om tumören och en preliminär behandlingsplan innan jag berättade för dem.

Jag fick en väldigt bra broschyr med tips om hur man pratar med barn om sin cancer. Så valde jag en lugn kväll och berättade sakligt att jag hade en liten cancertumör i bröstet, men att vi hade hittat den tillräckligt tidigt för att kunna behandla den. Vi pratade om vad cancer egentligen är, hur cellgifter funkar, att det är jättemånga som blir friska, att det är cellgifterna och inte cancern i sig som gör att man tappar håret, att cancer inte smittar, och att jag kommer att bli trött och sjuk – men att det inte är farligt, utan ett tecken på att cellgifterna gör sitt jobb. Vi pratade också om att mormor och morfar kommer att hjälpa till med mycket, och att vi alla ska göra allt för att deras vardag ska funka precis som vanligt.

Jag underströk också att de fick fråga så mycket de bara ville, och att jag skulle göra mitt bästa för att svara på deras frågor. Jag sa att jag inte tänkte ljuga för dem, vilket var särskilt viktigt för tolvåringen – han gillar verkligen inte att bli undanhållen information, och var mycket nöjd med att få vara en av de allra första som fick veta.

Den allra första frågan var: Kommer du att tappa håret? Och sedan dess har det varit håret som har varit det största samtalsämnet, den mest konkreta förändringen för dem. Jag har från början sagt att jag inte tycker att det är någon fara att tappa håret eftersom det är så viktigt för mig att bli frisk. Och att håret kommer tillbaka! De fick bilder när jag hade snaggat mig (de var hos sin pappa då), och tioåringen fick följa med som smakråd när jag provade ut peruken. De älskade snaggfrisyren och gosade nonstop med mitt huvud när vi satt och kollade på tv. Tioåringen gjorde till och med en teckning:

From my 10-year-old. Inside the heart: ”Mom’s hair”. Underneath: ”(But not Mom’s tumour) (I hate that tumour)”

Nu när jag är delvis stubbig, delvis kal, tycker de att jag mest ser konstig ut. Tioåringen kallar mig för en kaktus men känner och klappar för fullt. Tolvåringen är inte lika förtjust i att ta på mitt huvud (”det är lite läskigt”) men båda har nu vant sig vid att se mig utan hår. Vi skämtar friskt och jag gör allt för att avdramatisera det hela.

Tioåringen är annars än så länge rätt obrydd vad gäller själva cancern. Han har tagit till sig det faktum att jag är i goda händer, och verkar övertygad om att allt kommer att gå bra. Och eftersom jag har mått mer eller mindre helt okej hittills så har hans vardag inte behövt påverkas så mycket. Tolvåringen har då och då frågat: ”Är det helt säkert att du kommer att bli frisk?” Och jag har sagt att ingenting är 100% säkert, men att förutsättningarna är så bra de kan vara eftersom tumören hittades så pass tidigt och jag får en jättebra behandling.

Just nu får de vänja sig vid att hjälpa till mer hemma, laga enklare mat och ta ansvar för sina skolgrejer. De ställer upp som promenadsällskap och har blivit duktiga på att tvätta och sprita händerna när de kommer hem från stan.

Jag bävar lite inför oktober och november då jag med stor sannolikhet kommer att må sämre av bytet till docetaxel, men som sagt har jag ett fantastiskt stöd i mina föräldrar som bor i närheten. Vi kan till och med få bo hos dem de dagar som jag känner att jag inte ens orkar ta hand om mig själv, än mindre barnen. Vi tar oss igenom den här hösten, och jag ser fram emot att vara en starkare och friskare mamma i vår.

English: I told the kids about my cancer relatively soon after I myself found out about it. I kept it straight and informative, emphasising the fact that the tumour was discovered in an early stage and that the doctors are doing everything they can to treat it. They ask a lot of questions, and I make sure to keep my answers as honest as possible. At the moment my hair loss is the most tangible evidence that something’s wrong, and they ask a lot of questions about it: When will it grow back? How long will it take? At the same time, they loved my cropped hair (I felt like a walking petting zoo during that week). Now that most of it’s gone, with some stubbly patches left, my ten-year-old calls me a cactus and both of them think I look pretty weird. But we laugh and joke about it.

I’m a bit apprehensive about October and November, when I’ll be on Docetaxel which will make me feel like crap, but my mom and stepdad live nearby and will be there for me and the kids, which is an enormous comfort.