breathing underwater

En tumör i bröstet. Åtta cellgiftsbehandlingar. Nu kör vi.

Post-op emotional hangover

För prick en vecka sedan opererades min tumör bort. En stor och viktig händelse, men av någon märklig anledning kunde jag inte hitta motivationen att skriva om det. Operationen gick ju jättebra. Först efter några dagar slog det mig varför det tagit emot.

Efter själva operationen var jag hur glad som helst. Tumören var ju borta! Ingreppet hade gått jättefint, inga konstigheter! Det gjorde inte ens särskilt ont efteråt. Tjohoo!

Post-op: yay!

Men efter hand började oron smyga sig på. Både tumören och den andra ”suspekta” cellförändringen skickades för analys, och resultaten kommer först denna vecka. Tänk om de inte tagit bort tillräckligt och måste operera igen? Tänk om den andra förändringen också är elakartad? Och, nästan jobbigast: tänk om allt ser jättefint ut – men så kommer ändå cancern tillbaka? Borde jag ha opererat bort båda brösten, trots att läkarna sa att det inte behövdes?

Jag vet att det är vanligt att oroa sig efter en cancerbehandling. På något sätt blir det mer konkret att förhålla sig till en tumör som man vet finns där i bröstet, än till en tumör som ”med största sannolikhet är helt borta”. På samma vis blir det också mer konkret att hantera symtomen av en cytostatikakur, än att navigera det vakuum som uppstår när man är helt färdigbehandlad men ändå inte riktigt vågar känna sig frisk. Jag menar inte att det är lättare – jag skulle absolut inte vilja behöva genomgå ytterligare en cellgiftskur – bara mentalt enklare att greppa.

Jag kan bara hoppas att kombinationen cellgifter/operation/strålning faktiskt är så effektiv som läkarna säger, och försöka bortse från alla de fall jag läser om där färdigbehandlade kvinnor drabbats av nya tumörer.

Ytterligare en aspekt som har tyngt mig är den molande stressen inför att återvända till vardagen senare i vår. Jag längtar tillbaka till en helt vanlig vardag, med uppdrag som tickar på, deadlines att möta, känslan av att man faktiskt uträttar något. Men det är vägen dit jag bävar för. Att få fart på uppdragen och pengarna, samtidigt som man försöker hitta och upprätthålla balansen efter en längre tids sjukskrivning, och med en utbrändhet i bagaget.

Jag ser också hur ”alla andra” har hunnit göra så mycket saker, medan jag själv känner att jag stått still i flera månader. ”Men hallå, du har faktiskt haft cancer”, säger D till mig och jovisst är det så. Självklart är det helt okej att inte ha gjort något vettigt. Och samtidigt tänker jag: helvete vad livet är kort, och det är nu jag ändå är hyfsat ung (i alla fall inte gammal) och frisk (jaja, bortsett från cancern) och har tid kvar att uträtta saker, och nu har det gått en HEL HÖST och jag har knappt fotograferat, skrivit eller producerat något annat av vikt. Det är helt för jävligt att cancern kan ha stulit ett halvår av mitt liv.

Men jag försöker påminna mig själv om allt gott som ändå kommit ur detta. Nya insikter om mig själv, om livet, om nära och kära och vad som egentligen är viktigt. Nya vänner och erfarenheter. Idéer om nya projekt. Och, inte minst, en helt ny styrka. Det är väl det jag får fokusera på, och ta med mig in i nästa skede.

English: So my operation went really well, but after a couple of days I started feeling a bit low. I guess it’s partly because I’m still waiting for the pathology results – did they remove all the cancer? Was the other growth also a cancer tumour? But there’s also a deeper level to my worrying: even if everything looks fine now, what if the cancer comes back?  Should I have removed both breasts? 

It’s weird because after the radiation therapy (in Jan/Feb), my treatment will be over. After so many months of dealing with very concrete things like side effects, doctors’ appointments and blood tests, I’ll suddenly have to navigate the post-treatment vacuum that I’ve heard so much about. It’s difficult to grasp if you haven’t experienced it yourself, but the point is that just because your treatment is over, it doesn’t mean you automatically feel healthy and cancer-free. And it can be even tougher when everyone around you is happy for you and congratulating you on being ”well” again.

I’m also a bit stressed about what it will be like going back to work this spring, after having spent so many months away. As a freelancer, it’s always a bit scary trying to get things rolling again, and at the same time I also have to make sure not to overdo it.

Finally, it feels like ”everyone else” has done so much while I haven’t accomplished anything this fall. I’ve been reminded that life is short and you only get one shot at it, which suddenly makes it so much more frustrating to have spent half a year not doing anything in particular.

But I try to remind myself that a lot of good has come out of my experience: new insights, new perspectives, new friends and experiences, ideas for new projects. And, not least, new strength. So I guess I’ll focus on those things, and let them help me navigate my post-treatment months.

Föregående

B8D4: Sista cellgiftshelgen / Last chemo weekend

  1. Invest in сryptоcurrencу аnd gеt раssive incomе of $ 5000 реr weeк: http://bsypjf.gorkhalisite.com/5f

    Нow to mаkе $450 per hour: http://togfdwhdm.shreekar.org/93

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén