En klar uppsida med mina nuvarande cellgifter är att den främsta biverkningen – illamåendet – går att stävja med mediciner. Dessutom har jag ännu inte drabbats av smakförändringar, vilket innebär att jag äter som vanligt, särskilt efter de första två–tre behandlingsdagarna.

Eller, kanske inte som vanligt. Det känns som att jag äter och äter. Jag gillar inte att väga mig och har ännu inte ställt mig på vågen sedan innan jag började med cellgifterna, och jag vet faktiskt inte om jag gått upp i vikt, men jag tänker mig att OM jag nu går ned i vikt senare (vilket är fullt möjligt när jag väl byter till docetaxel) så har jag redan nu gott om hull att avvara. Jag behöver liksom inte bygga på förrådet.

Motion är först och främst mitt sätt att må bra. Jag gillar att springa, och är enormt stolt över att ha klarat av en halvmara för ett år sedan. Löpningen är mitt vapen mot stress och oro, ett sätt för mig att nollställa hjärnan och humöret när allt är too much. Senaste årets styrketräning gjorde dessutom att jag äntligen fick bukt med mina rygg- och axelsmärtor, med bättre hållning på köpet. Jag blir helt enkelt en gladare, friskare, starkare och mer harmonisk människa av att träna, speciellt på sistone när jag enbart gjort det för att må bra och inte för att bli av med extrakilon. För även om jag har lite mer lår och rumpa än vad jag hade för några år sedan så vill jag mycket hellre att kroppen ska vara stark och frisk än pinnsmal och cellulitfri.

Men just nu, när det ibland känns som att jag äter mackor på löpande band, så känns det sådär att inte kunna ge sig ut och springa 7–8 kilometer. Jag promenerar en hel del men det är liksom inte samma sak. Och jag har varit lite rädd för att göra för mycket, eftersom jag inte vill utsätta kroppen för alltför stora påfrestningar om den redan utsätts för en massa cellgifter. Dessutom har jag picc-linen och lymfoperationsområdet att tänka på.

Så igår var det skönt att få vara med i S:t Görans träningsgrupp för bröstcancerpatienter. Jag var lite orolig för att inte må tillräckligt bra för att orka, men tack och lov hade Neulastasprutans biverkningar släppt och jag kände mig riktigt pigg.

Träningspasset, som leddes av två fysioterapeuter, bestod av lite uppvärmning följd av cirkelträning med tio stationer, en minut på varje station. Efter två varv var det sedan dags för stretchövningar och avslappning. Ett enkelt upplägg, men det var helt underbart att få använda kroppen, att bli andfådd och trött i mag- och lårmuskler, att få svettas ordentligt.

De andra tjejerna hade kommit olika långt i sina behandlingar, men alla var glada och trevliga och kom direkt fram och hälsade på mig och den andra nykomlingen. Vissa var helt utan hår, vissa hade precis börjat få tillbaka håret, men alla tränade utan huvudbonad. Och den känslan var fantastisk. En plats där vi alla kunde få fokusera på att göra något bra för våra kroppar, utan att behöva tänka på hur vi såg ut inför andra. Det är kvinnlig styrka.

Efteråt hade jag inskrivningssamtal med den ena fysioterapeuten. Vi pratade om mina träningsvanor, och att jag saknar löpningen och att få ta i lite mer. Hon sa att så länge jag mår bra – dvs inte har några infektioner i kroppen, feber eller alltför låga blodvärden – så är det fritt fram att lägga in löppass efter förmåga. Det har tydligen gjorts studier för att utreda hur konditionsträning fungerar ihop med cellgiftsbehandling, och hittills tyder allt på att det bara finns positiva effekter.

Idag har jag träningsvärk och det känns helt ljuvligt! Och nu när jag har en ”bra” vecka kvar inför nästa behandling ska jag testa att krydda promenaderna med kortare löpsträckor.

English: While I’m good at taking walks these days, I’ve really missed going for runs, or weight training at the gym. Exercise is my way of dealing with stress, and being able to work up a sweat and get my heart pumping does wonders for my well-being. But since I haven’t wanted to risk over-exerting myself during chemo, I’ve been taking things easy. At the same time, the anti-nausea meds work so well that my appetite is still very hearty – perhaps worryingly hearty.

So I welcomed the chance to join an exercise class for breast cancer patients at my hospital. We did circuit training, with two cycles of ten different exercises combining cardio and strength. It felt great – not just the chance to finally put my muscles and heart to work, but also the atmosphere: seven more or less bald women, working hard to make our bodies stronger without worrying about how we looked. 

I was also happy to learn that it’s completely OK for me to up my exercise levels, as long as I’m feeling healthy and don’t have a fever, low blood counts or any infections. So I’ll be spicing up my walks with short running stretches during my good periods, which at the moment is from now until next Wednesday’s treatment.