breathing underwater

En tumör i bröstet. Åtta cellgiftsbehandlingar. Nu kör vi.

Sida 2 av 4

B3D6: Så mycket kvar / So much left

Okej denna cykel har verkligen inte varit lika soft som de tidigare. Har mått mer eller mindre konstant illa i fem dagar, och varit riktigt trött och seg. Idag kändes det bättre på morgonen men nu efter en promenad är jag tillbaka i soffan. Men det blir i alla fall lite bättre för varje dag.

Jag ser inte fram emot nästa behandling, men imorgon träffar jag min läkare och då ska jag be om bättre medicinering mot illamåendet. Ska även komma ihåg att fråga om det har kommit in några provsvar angående ärftlighetsgenerna BRCA1 och BRCA2. Risken är liten att jag bär på dem, men de som gör det brukar välja att operera bort båda brösten och det är något man vill hinna förbereda sig inför mentalt och även praktiskt.

Jag läste ett cancerblogginlägg för ett tag sedan, som handlade om hur hela tillvaron går ut på att räkna. Känner igen mig i det nu. Tre behandlingar avklarade, fem kvar. Nio dagar kvar till nästa behandling. Fem veckor kvar tills jag ska börja med docetaxel. Två och en halv månad kvar till sista behandlingen. Några timmar kvar tills kvällen kommer och jag inte mår så illa.

Läs mer

B3D3: Blääää / Feeling crappy

Onsdagens behandling (den tredje) gick bra, och denna gång fick jag sällskap av min kompis Veronica, min närmaste vän under högstadietiden.

Wearing my ”Fight like a girl” shirt, and my beanie with a foxy brooch. Oh and new glasses too!

Inför behandlingen hade jag träffat ännu en läkare. Jag kan inte rekommendera att få en cancerdiagnos i semestertider – nu har fem olika läkare undersökt mig under två månader – men från och med nästa vecka träffar jag min ”ordinarie” läkare Hanjing. En viktig anledning till att jag vill träffa samma läkare är att de än så länge gör manuella undersökningar av min tumör, dvs känner och klämmer. Nu fick jag det glädjande beskedet att tumören verkar ha krympt, från 32 till 24 mm, men jag vill ändå att Hanjing (som var den som fick det till 32 mm innan vi påbörjade behandling) bekräftar detta när vi ses nästa vecka, för manuell undersökning känns inte som någon superexakt vetenskap. (Längre fram kommer vi förstås komplettera med ultraljudsundersökningar.)

Men jag vågar nog lita på att den faktiskt har krympt, vilket känns fantastiskt. Sedan vet vi ju inte vilka celler som har krympt – är det bara de långsamt växande, som utgör 90% av tumören? Hur går det för de övriga aggressiva 10 procenten? Men så länge inget växer får jag väl vara lugn.

Läs mer

Hur tar barnen det? / The kids are alright

Sitter i soffan med morgon-tv på, en kopp kaffe bredvid och laptopen i knät. För ett par timmar sedan kramade jag barnen hejdå och de fick traska iväg mot tunnelbanan på egen hand. Fram till nu har vi alltid åkt tunnelbana tillsammans på morgnarna, även dagar jag jobbat hemifrån – jag har helt enkelt velat se till att de kommit fram till Odenplan helskinnade, och dubbelkolla att de kommit på bussen.

Men nu vågar jag inte åka i rusningstrafik. Blir nervös varje gång någon nyser på tunnelbanan. Och är rätt övertygad om att samtliga mina förkylningar i vintras orsakades av just kollektivtrafiken, även om jag älskar alla dess fördelar. Så barnen får åka själva, och de dagar som tioåringen inte får sällskap av sin snart trettonårige bror så följer min bonuspappa med.

Många frågar: hur mår barnen i allt det här? Och faktiskt verkar de ta det väldigt bra.

När jag fick cancerbeskedet i början av juli gick jag som i en dimma i några dagar. Allt vändes uppochned och en av de största rädslorna var att dö ifrån mina barn. Därför väntade jag tills jag hade mer konkret information om tumören och en preliminär behandlingsplan innan jag berättade för dem.

Läs mer

Vikten, och vikten av motion / Weight and exercise

En klar uppsida med mina nuvarande cellgifter är att den främsta biverkningen – illamåendet – går att stävja med mediciner. Dessutom har jag ännu inte drabbats av smakförändringar, vilket innebär att jag äter som vanligt, särskilt efter de första två–tre behandlingsdagarna.

Eller, kanske inte som vanligt. Det känns som att jag äter och äter. Jag gillar inte att väga mig och har ännu inte ställt mig på vågen sedan innan jag började med cellgifterna, och jag vet faktiskt inte om jag gått upp i vikt, men jag tänker mig att OM jag nu går ned i vikt senare (vilket är fullt möjligt när jag väl byter till docetaxel) så har jag redan nu gott om hull att avvara. Jag behöver liksom inte bygga på förrådet.

Läs mer

B2D6: Lite upp, lite ned / Ups and downs

Behandling nr 2 har hittills varit helt hanterbar. Har mått lite småilla till och från dessa senaste dagar, men inget som inte medicinen och lite snacks kunnat få bukt med. Igår var jag till och med ute på stan hela eftermiddagen och gick på Planket och Nytorgsfesten med D. På Planket fanns gott om fotografer och andra kompisar att småprata med, och det var så otroligt värdefullt för mig att komma ut och träffa folk.

Tried these on yesterday at Ace & Tate. LOVE them. Will definitely splurge on new sunglasses next spring when I can wear contacts again.

Läs mer

Andra behandlingen / Second treatment

Igår var det dags för andra cellgiftsbehandlingen. Jag frågade min sköterska vad ”ökad dos” innebar mer specifikt och fick veta om en ”full” dos är index 100, så börjar man alltid på 70, vilket är alltså vad jag fick förra gången. Igår ökade vi till 90, och hon sa att om jag visar mig tåla det väldigt bra kan det hända att läkarna vill öka till 100. Det går tydligen också att gå över 100, ”men det är ytterst sällsynt”.

Jag hade sällskap av kompisen Ulrika. Det är verkligen ett oväntat bra sätt att umgås eftersom jag ändå är pigg under hela behandlingen, och två timmar är rätt lagom om man vill hinna prata om lite allt möjligt.

Läs mer

B1D12: Mår bara fint / Feeling good

Nu, tolv dagar efter första behandlingen, känner jag inget särskilt i kroppen mer än att det ibland svider en aning i ögonen. Har annars haft en skön helg.

Tog hem jobbdatorn och proffsskärmen så att jag kan redigera bilder hemma. Kommer snart köra igång med bilderna från onsdagens session. Sedan har jag massor av bilder från min och D:s minibilsemester i juli, och överhuvudtaget hur mycket som helst som jag tagit senaste året men inte fixat med. Skönt att ha lite tid till det – hoppas orken räcker också.

Läs mer

Små segrar / Small victories

Var hos doktorn imorse. Efter en manuell undersökning (ultraljudsmätningar görs inte så här tidigt) konstaterades att tumören inte har växt. En liten seger, men ändå en seger.

Läkaren frågade hur jag mådde och vi pratade blodvärden. Onsdagens blodprov visade att både leukocyterna (de vita blodcellerna, som är otroligt viktiga för mitt immunförsvar) och trombocyterna (blodplättarna, som hejdar blödningar) hade dippat markant sedan innan behandlingen, men än så länge såg nivåerna fortfarande okej ut.

Läs mer

Hej då håret

Som jag skrev tidigare har jag inte haft några bekymmer alls inför att tappa huvudhåret. Dels fick jag en supersnygg peruk, dels finns det oändligt många fina sjalar, turbaner och mössor. Men framförallt är jag bekväm med kort hår och har faktiskt varit lite sugen på att snagga mig (mer eller mindre) någon gång.

Sedan är det stor skillnad mellan snagg och inget hår alls. Jättestor skillnad. Snagget signalerar att man har hår, men har valt att klippa det kort. Skallighet uppfattas nog av de flesta som ett ofrivilligt tillstånd, oavsett om det beror på cellgifter, alopeci eller något annat. Jag tycker att det är skittufft av dem som saknar hår att visa upp sina kala huvuden, med tanke på att det nog väcker en hel del blickar och kommentarer. Och jag vill kunna visa mig utan hår sedan, framförallt för att utmana mig själv och mina egna föreställningar kring skönhet och kvinnlighet.

För att göra övergången lite lättare valde jag alltså att snagga mig igår. Det var viktigt för mig att göra det hela till en positiv upplevelse, där jag fick känna mig stark och i kontroll. Så jag köpte en trimmer för 300 kr (bra att ha senare också tänkte jag), riggade kamera och blixtar i min fotostudio och ställde en stol framför spegeln vid toaletterna. Sedan fick D äran att köra igång trimmern. 

Läs mer

B1D6: inte på topp

Igår var jag pigg. Gick en rask promenad på fem kilometer, åt bra hela dagen. Kände mig stark och kry.

Idag (behandlingscykel 1, dag 6) har jag sakta men säkert blivit segare och tröttare, liksom lite ”off”. Som om jag är på väg att bli sjuk. Det kryper lite i skinnet, jag svettas och är varm, har svårare att fokusera. Det är väl bara att vänta sig efter alla pigga dagar.

Läs mer

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén