Veckan efter tredje behandlingen var tung. Jag mådde mycket mer illa än tidigare, var tröttare och även ledsnare. Just illamåendet tärde mer än jag trodde, och framförallt känslan av att ha en kall, hård sten i bröstet, ungefär som när man svalt något stort och lite för snabbt så att det gör ont hela vägen ned.

Klumpen, som jag kallar den för, kändes av redan när jag låg på behandlingsbritsen, och det var den som gjorde att jag började utveckla ångest inför nästa behandling. Tack och lov fick jag träffa Bröstmottagningens psykiater i onsdags.

Så fort hon hälsade på mig tyckte jag om henne. En stilig kvinna i 50-årsåldern med en otroligt empatisk utstrålning. När vi hade satt oss drog hon fram sin stol till bordshörnet så att hon kunde sitta riktigt nära mig, och lutade sig fram. Och hon lyssnade, och bekräftade alla mina känslor och sa att de var helt rimliga. Att det hör till att behandlingsupplevelsen blir betingad så att man till slut knappt kan se på sina mediciner utan att må illa. Hon fick höra om mina erfarenheter av utmattning och KBT, om mina copingstrategier, och hon tyckte att jag överlag hanterade det hela på ett bra och klokt sätt.

Hon föreslog att jag skulle satsa på att göra nästa behandling så stressfri som möjligt. Till exempel att ta med någon som det är okej att sitta helt tyst med, i stället för att se det som ett tillfälle att socialisera. Jag tyckte att det var en bra idé och nu blir det D som följer med på onsdagens behandling. Psykiatern nämnde också att jag kunde prata med min behandlingssköterska om att komma dit tidigare och få något lugnande innan vi satte igång – något jag kanske gör längre fram.

Vi pratade om ångesten men även klumpen. Hon undrade lite mer specifikt hur den kändes, och kom fram till att det kanske rörde sig om helt vanlig magkatarr. Jag får ju omeprazol att ta i samband med behandlingar men har inte tagit mer än någon enstaka tablett. Så när jag kom hem tog jag en till, och redan nästa dag var klumpen borta. Vilken otrolig känsla. Plötsligt lättade hela tillvaron!

Nu mår jag jättebra. Pigg och glad och kaffesugen (fast det blir inga mängder där). Känner knappt av några biverkningar förutom en näsa som rinner och ögon som tåras när jag är utomhus. Jag känner mig mycket starkare inför min fjärde behandling, och den här gången får jag dessutom en extra veckas återhämtning innan det blir dags igen.

English: After a particularly rough post-treatment week, I saw the breast cancer clinic’s psychiatrist. She was absolutely wonderful, and really listened to me, affirming all my feelings and discussing my anxiety and fears about my coming treatments. She suggested making my next treatment as stress-free as possible – no ”socialising”, but instead bringing someone who I feel completely comfortable with even if I don’t feel like talking (in other words, D).

We also talked about the hard, icy lump in my chest that I’ve been feeling after each treatment – kind of like when you swallow something big a little too fast, and it hurts all the way down. After a week, my ”lump” was still there. She thought it might be gastritis, and suggested taking omeprazol. So I did, and the lump disappeared within a day. This past week I’ve been happier, more energetic and basically feeling pretty normal again. I feel much more prepared for Wednesday’s treatment (the fourth one), and this time I’ll be given an extra week of recuperation before we switch to docetaxel.