Min sjunde omgång biverkningar blev ungefär som tidigare. Rejäl trötthet, lite skelettvärk, och tyvärr chemo burn igen (dock en aning lindrigare denna gång).
Och nu är målet inom räckhåll! På onsdag får jag min sista cellgiftsbehandling, och då tar sköterskan bort min piccline, slang och allt. Sedan är det bara att stå ut med en sista omgång biverkningar.
Så vad händer efter det?
Min andra omgång med docetaxel blev, trots höjning av dosen (från 75 till 85), helt hanterbar fysiskt. Symtomen började slå till under lördagen, tre dagar efter behandling. Lustigt nog fick jag inte lika ont i kroppen som första gången, men jag var lika seg och trött. Tröttheten höll i sig längre den här gången, men nu i torsdags/fredags kände jag mig hyfsat pigg och fräsch igen.
Däremot dök en ny, jobbig biverkning upp. Tidigare har jag alltid blivit rödflammig i ansiktet och på halsen några dagar efter en behandling, och som jag förstått orsakas det av cortisonet som jag tar just de dagarna. Men denna gång blev rodnaden mycket djupare och utvecklades så småningom till något som liknade en rejäl solbränna: det sved och ömmade, och började sedan flagna. Lite efterforskningar visade jag drabbats av chemo burn, vilket inte är helt ovanligt när man får docetaxel. Om det blir riktigt illa får man byta substans, vilket jag hoppas att jag slipper nu när jag bara har två gånger kvar.
Har inte bloggat på ett tag. Vet inte varför egentligen – kanske för att jag ibland bara blir så trött på att ha cancer, och behöva tänka på det hela tiden. Men den som vill ha lite daglig koll på mig kan gärna kolla mitt Instagramkonto. Ska hursomhelst försöka skriva lite oftare här nu, eftersom jag tror att det kan vara bra att kunna gå tillbaka till mina erfarenheter och tankar senare.
Förra veckan, på onsdagen, fick jag min femte cellgiftsbehandling. Efter fyra gånger med EC var det nu dags att byta till docetaxel, och jag hade läst och hört att biverkningarna kunde vara ett litet helvete: munsår, smärta i kropp och skelett, känselbortfall och stickningar/domningar i händer och fötter, diarré, ofantlig trötthet (som kallas fatigue), naglar som skadas och till och med lossnar, rejäla smakförändringar. En tjej i min träningsgrupp hade fått hål på tarmen och behövt läggas in på sjukhus i fem dagar. (Hon fick såklart byta till ett annat medel sedan.) Samtidigt hade en annan tjej i gruppen blivit förvånad av hur förhållandevis lindriga biverkningar just hon hade fått – hon tyckte EC var värre. Det kändes som ett lotteri, helt enkelt.
Idag fick jag den sista av mina fyra EC-behandlingar. D var med mig. Kände hur ångesten kröp fram när jag närmade mig sjukhuset, så jag grät en liten skvätt på D:s axel för att få ur mig det jobbiga innan vi gick in. Sedan gick det bra. Efter att vi pratat av oss jobbade D en liten stund bredvid mig medan jag mest softade och nästan somnade till.
Veckan efter tredje behandlingen var tung. Jag mådde mycket mer illa än tidigare, var tröttare och även ledsnare. Just illamåendet tärde mer än jag trodde, och framförallt känslan av att ha en kall, hård sten i bröstet, ungefär som när man svalt något stort och lite för snabbt så att det gör ont hela vägen ned.
Klumpen, som jag kallar den för, kändes av redan när jag låg på behandlingsbritsen, och det var den som gjorde att jag började utveckla ångest inför nästa behandling. Tack och lov fick jag träffa Bröstmottagningens psykiater i onsdags.
Okej denna cykel har verkligen inte varit lika soft som de tidigare. Har mått mer eller mindre konstant illa i fem dagar, och varit riktigt trött och seg. Idag kändes det bättre på morgonen men nu efter en promenad är jag tillbaka i soffan. Men det blir i alla fall lite bättre för varje dag.
Jag ser inte fram emot nästa behandling, men imorgon träffar jag min läkare och då ska jag be om bättre medicinering mot illamåendet. Ska även komma ihåg att fråga om det har kommit in några provsvar angående ärftlighetsgenerna BRCA1 och BRCA2. Risken är liten att jag bär på dem, men de som gör det brukar välja att operera bort båda brösten och det är något man vill hinna förbereda sig inför mentalt och även praktiskt.
Jag läste ett cancerblogginlägg för ett tag sedan, som handlade om hur hela tillvaron går ut på att räkna. Känner igen mig i det nu. Tre behandlingar avklarade, fem kvar. Nio dagar kvar till nästa behandling. Fem veckor kvar tills jag ska börja med docetaxel. Två och en halv månad kvar till sista behandlingen. Några timmar kvar tills kvällen kommer och jag inte mår så illa.
Onsdagens behandling (den tredje) gick bra, och denna gång fick jag sällskap av min kompis Veronica, min närmaste vän under högstadietiden.
Wearing my ”Fight like a girl” shirt, and my beanie with a foxy brooch. Oh and new glasses too!
Inför behandlingen hade jag träffat ännu en läkare. Jag kan inte rekommendera att få en cancerdiagnos i semestertider – nu har fem olika läkare undersökt mig under två månader – men från och med nästa vecka träffar jag min ”ordinarie” läkare Hanjing. En viktig anledning till att jag vill träffa samma läkare är att de än så länge gör manuella undersökningar av min tumör, dvs känner och klämmer. Nu fick jag det glädjande beskedet att tumören verkar ha krympt, från 32 till 24 mm, men jag vill ändå att Hanjing (som var den som fick det till 32 mm innan vi påbörjade behandling) bekräftar detta när vi ses nästa vecka, för manuell undersökning känns inte som någon superexakt vetenskap. (Längre fram kommer vi förstås komplettera med ultraljudsundersökningar.)
Men jag vågar nog lita på att den faktiskt har krympt, vilket känns fantastiskt. Sedan vet vi ju inte vilka celler som har krympt – är det bara de långsamt växande, som utgör 90% av tumören? Hur går det för de övriga aggressiva 10 procenten? Men så länge inget växer får jag väl vara lugn.
Behandling nr 2 har hittills varit helt hanterbar. Har mått lite småilla till och från dessa senaste dagar, men inget som inte medicinen och lite snacks kunnat få bukt med. Igår var jag till och med ute på stan hela eftermiddagen och gick på Planket och Nytorgsfesten med D. På Planket fanns gott om fotografer och andra kompisar att småprata med, och det var så otroligt värdefullt för mig att komma ut och träffa folk.
Tried these on yesterday at Ace & Tate. LOVE them. Will definitely splurge on new sunglasses next spring when I can wear contacts again.
Igår var det dags för andra cellgiftsbehandlingen. Jag frågade min sköterska vad ”ökad dos” innebar mer specifikt och fick veta om en ”full” dos är index 100, så börjar man alltid på 70, vilket är alltså vad jag fick förra gången. Igår ökade vi till 90, och hon sa att om jag visar mig tåla det väldigt bra kan det hända att läkarna vill öka till 100. Det går tydligen också att gå över 100, ”men det är ytterst sällsynt”.
Jag hade sällskap av kompisen Ulrika. Det är verkligen ett oväntat bra sätt att umgås eftersom jag ändå är pigg under hela behandlingen, och två timmar är rätt lagom om man vill hinna prata om lite allt möjligt.
Igår var jag pigg. Gick en rask promenad på fem kilometer, åt bra hela dagen. Kände mig stark och kry.
Idag (behandlingscykel 1, dag 6) har jag sakta men säkert blivit segare och tröttare, liksom lite ”off”. Som om jag är på väg att bli sjuk. Det kryper lite i skinnet, jag svettas och är varm, har svårare att fokusera. Det är väl bara att vänta sig efter alla pigga dagar.
Keri Cisco
"Howdy breathingunderwater.se support this hyperlink you see was created by engineers to be smart. ..."
Wesley O’Brien
"Hello breathingunderwater.se administrator https://techniciancocoon.com/xduxmpsxa9?key=aa78b821efd7fdf99f83775ce9adda9e Thank You Wesley O'Brien "
Patti Sievier
"Hello breathingunderwater.se Owner! https://bookpencilcase.bloggerchest.com/21081038/aj5dgt Thank You Patti Sievier "
delibal izle
"Appreciate you sharing, great blog. Really looking forward to read more. Really Cool. ..."
Alison
"Ja, makeup är till stor hjälp just nu! Och nu har jag bara ..."
Driven av WordPress & Tema av Anders Norén