breathing underwater

En tumör i bröstet. Åtta cellgiftsbehandlingar. Nu kör vi.

Tagg: rädsla

Post-op emotional hangover

För prick en vecka sedan opererades min tumör bort. En stor och viktig händelse, men av någon märklig anledning kunde jag inte hitta motivationen att skriva om det. Operationen gick ju jättebra. Först efter några dagar slog det mig varför det tagit emot.

Efter själva operationen var jag hur glad som helst. Tumören var ju borta! Ingreppet hade gått jättefint, inga konstigheter! Det gjorde inte ens särskilt ont efteråt. Tjohoo!

Post-op: yay!

Men efter hand började oron smyga sig på. Både tumören och den andra ”suspekta” cellförändringen skickades för analys, och resultaten kommer först denna vecka. Tänk om de inte tagit bort tillräckligt och måste operera igen? Tänk om den andra förändringen också är elakartad? Och, nästan jobbigast: tänk om allt ser jättefint ut – men så kommer ändå cancern tillbaka? Borde jag ha opererat bort båda brösten, trots att läkarna sa att det inte behövdes?

Läs mer

Dear boobs

I’m writing this blog post in English, for my New Zealand friend Dani who I found through Instagram. She and I started chemo on the same day, Aug 1. We’re both scheduled to finish chemo mid-November, and are facing our operations in December. I’ve been following her and she is absolutely brilliant: sharing pics of herself at the best and worst of times, always with a great sense of humour. We chat on Insta sometimes, giving each other pep talk and discussing our hopes and fears. While our situations aren’t exactly the same, we have enough in common for me to take great comfort in the fact that I have a breast cancer sister on the other side of the world.

Anyhow, Dani recently wrote on her blog about a project in New Zealand called Dear Boobs – a collection of 100 letters written by women with breast cancer, to their boobs. With my operation ahead of me, I’ve been doing a lot of thinking, and research. I was planning on writing a traditional blog post, but the Dear Boobs project inspired me to write my own letter instead:

Dear boobs,

Läs mer

B5D10: Docetaxel

Har inte bloggat på ett tag. Vet inte varför egentligen – kanske för att jag ibland bara blir så trött på att ha cancer, och behöva tänka på det hela tiden. Men den som vill ha lite daglig koll på mig kan gärna kolla mitt Instagramkonto. Ska hursomhelst försöka skriva lite oftare här nu, eftersom jag tror att det kan vara bra att kunna gå tillbaka till mina erfarenheter och tankar senare.

Förra veckan, på onsdagen, fick jag min femte cellgiftsbehandling. Efter fyra gånger med EC var det nu dags att byta till docetaxel, och jag hade läst och hört att biverkningarna kunde vara ett litet helvete: munsår, smärta i kropp och skelett, känselbortfall och stickningar/domningar i händer och fötter, diarré, ofantlig trötthet (som kallas fatigue), naglar som skadas och till och med lossnar, rejäla smakförändringar. En tjej i min träningsgrupp hade fått hål på tarmen och behövt läggas in på sjukhus i fem dagar. (Hon fick såklart byta till ett annat medel sedan.) Samtidigt hade en annan tjej i gruppen blivit förvånad av hur förhållandevis lindriga biverkningar just hon hade fått – hon tyckte EC var värre. Det kändes som ett lotteri, helt enkelt.

Läs mer

B3D13: Klumpen / The ice lump

Veckan efter tredje behandlingen var tung. Jag mådde mycket mer illa än tidigare, var tröttare och även ledsnare. Just illamåendet tärde mer än jag trodde, och framförallt känslan av att ha en kall, hård sten i bröstet, ungefär som när man svalt något stort och lite för snabbt så att det gör ont hela vägen ned.

Klumpen, som jag kallar den för, kändes av redan när jag låg på behandlingsbritsen, och det var den som gjorde att jag började utveckla ångest inför nästa behandling. Tack och lov fick jag träffa Bröstmottagningens psykiater i onsdags.

Läs mer

B3D6: Så mycket kvar / So much left

Okej denna cykel har verkligen inte varit lika soft som de tidigare. Har mått mer eller mindre konstant illa i fem dagar, och varit riktigt trött och seg. Idag kändes det bättre på morgonen men nu efter en promenad är jag tillbaka i soffan. Men det blir i alla fall lite bättre för varje dag.

Jag ser inte fram emot nästa behandling, men imorgon träffar jag min läkare och då ska jag be om bättre medicinering mot illamåendet. Ska även komma ihåg att fråga om det har kommit in några provsvar angående ärftlighetsgenerna BRCA1 och BRCA2. Risken är liten att jag bär på dem, men de som gör det brukar välja att operera bort båda brösten och det är något man vill hinna förbereda sig inför mentalt och även praktiskt.

Jag läste ett cancerblogginlägg för ett tag sedan, som handlade om hur hela tillvaron går ut på att räkna. Känner igen mig i det nu. Tre behandlingar avklarade, fem kvar. Nio dagar kvar till nästa behandling. Fem veckor kvar tills jag ska börja med docetaxel. Två och en halv månad kvar till sista behandlingen. Några timmar kvar tills kvällen kommer och jag inte mår så illa.

Läs mer

”Be positive, be strong”

Ännu är jag i början av min resa med cancer och cellgifter. Jag mår än så länge förvånansvärt bra – igår tog jag en rask fyrakilometerspromenad, gjorde lite lätt träning hemma och åt rejält, med frisk aptit. Det är svårt att tänka sig hur jag kommer att må om ett par-tre månader, särskilt när jag kör igång med de fyra sista behandlingarna med Docetaxel som inte direkt ska vara någon spaupplevelse.

Alla säger till mig: Alison, du är så stark, du är så modig. Som bloggar och berättar. Som skämtar och lägger upp perukbilder och har en så positiv inställning. Och för mig är det så enormt viktigt att vara stark och positiv nu. Jag behöver bygga upp en rejäl rustning medan jag kan, en rustning som kanske sedan kommer att nötas ned till ingenting. Jag behöver skapa min egen medvind.

Läs mer

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén